Tänder ett ljus ikväll

idag fick jag veta att vår kontaktperson/sjuksköterska på BUP dött hastigt i måndagskväll. Detta känns jättetråkigt och riktigt sorgligt. Det är honom vi gått till nu varannan vecka i 1 år sedan vi fick att min son har adhd. Han ringde mig i måndags vid 17.19 och pratade in ett meddelande då han avbokade vårt möte dagen efter av privata skäl.. och sedan får jag veta att han dog samma kväll…

Fruktansvärt tråkigt. Sänder tankar till hans familj!! Han var en underbar och trevlig människa med stort hjärta för våra barn. Han kommer vara saknad!!

Medicin och annat (adhd)

Igår var vi på återbesök på bup ang medicinering och vikt osv. Just nu går N på 30 mg Ritalin sedan den 30 december 2013. Lärare har sett stor skillnad. De beskriver det som att N verkar ha hittat sitt lugn i skolan. Detta är underbart att få höra. Även N tycker det är skönt då det är mindre tjat och så vidare. Igår visade det sig att N gått ner 1,5 kg sedan innan jul. Han har även växt 1 cm. Vi var överens om att dosen ska höjas till 40 mg eftersom 30 mg inte håller mer än till 14.30. Eller slutar verka tidigare? Jag märker det när han kommer hem vid den tiden. Orken finns inte att göra läxor eller annat ansträngande. Han vill enbart upp och spela dator. Så 40 mg kommer det att bli men inte förräns vikten har vänt.

Fick iaf utskrivet en lägre dos för behov eftersom N ska börja på scouterna och det är kl 19 på kvällen. Han skulle aldrig hålla ihop så sent med en massa andra barn utan hade skruvat på sig och inte tyckt det var skoj. Så nu fick vi så att vi kan ge den dagen. Skönt.

Har även fått Cirkalin utskrivet (tror det hette så?). Det är för att framkalla det hormon som får en trött som adhd barn & äldre personer inte har överskott på. Därför de oftast har svårt att komma till ro. N fick det igårkväll 2 timmar innan han skulle somna (19.30) och döm till min förvåning, han sov när jag gick upp och kikade 21.30!!! Och han vaknade utvilad imorse och var lätt att få upp!!!! Jag hoppas verkligen att det fungerar lika bra idag!!!!! Han somnar annars alltid runt 01 på natten och vrider sig 1000 gånger om. Igår sov han så gott!

Så lycklig att vi får hjälp och att vi ser resultat!!!!

Tiden bara rinner iväg

Sedan senaste inlägget så har man hunnit både ha maginfluensa eller matförgiftning? Vet faktiskt inte vilket av det det var, men jag låg pall hela söndagen. Filippa har haft en trist ögoninflammation. Nellie har varit förkyld och har dessutom börjat stamma liksom, när hon försöker prata mycket och fort. Kan låta så här: ”De de de de det är så mamma?” Tror det är för att hon vill ut med alla orden men fastnar liksom.

Idag satte jag upp spärrar på alla skåp i köket. Hon är där hela tiden! Med Nellie behövde vi aldrig göra det. Kanske lite onödigt att göra det nu när vi snart ska byta skåp, men det sparar lite huvudvärk tills dess om inte annat.

Filippa håller på att få sin 4:e tand. Hon fick ju sina 2 nere som man brukar, men sedan kom nummer 3 som den bredvid där framtanden ska sitta och nu kommer den andra ”huggtanden” så om inte framtänderna kommer precis nu så kommer jag försöka få en bild när hon ler med de nedre och huggtänderna och glappet emellan. Vi får se om jag lyckas. Det roliga är att jag fick mina tänder i den ordningen med. Inte det vanligaste. Roligt att hon som är likast mig som bebis också får tänderna i den ordningen.

Sedan har det varit dessa 1000 möten på bup som börjat igen. Idag var jag där för ett arbetsterapeut möte med Nicolas. Vi fick beställt ett kedjetäcke som väger 8 kg som han ska sova med. Kan ta 4 veckor tills vi får det. Ska även få en timstock.

”Kedjetäcket kan användas av både barn och vuxna för att varva ner, komma till ro och sova bättre. Täckets kedjor följer din unika kroppsform och skapar ett behagligt och jämnt fördelat tryck. Kedjetäckets tyngd bidrar till att förtydliga gränserna för den egna kroppen. Täckets tyngd upplevs som en omfamning vilket förstärker känslan av trygghet.

Kedjetäcket har fått stort genomslag i hela norden framförallt inom vård och psykiatri där dess goda effekter särskilt uppmärksammats. Kedjetäcket kan användas dagligen eller vid behov, såväl under natten som vid en tupplur dagtid. Genom användning av Kedjetäcket elimineras alla risker förenade med traditionell medicinering.

 

Kedjetäcket är ett mycket populärt kognitivt hjälpmedel inom vården och psykiatrin. Täcket förskrivs för att underlätta vardagen för människor med psykiska- eller fysiska funktionshinder.

Kedjetäcket har visat sig ha god effekt hos personer som lider av;

  • Sömnproblem
  • Oro dag- och nattetid
  • Demens
  • Ångest
  • Motorisk oro
  • Anorexi /Bulimi
  • Autism /Aspergers syndrom
  • ADHD
  • Psykos
  • Psykisk ohälsa
  • Förvärvad hjärnskada
  • Neurologiska sjukdomar
  • Normalt åldrande

Extra gott resultat har Kedjetäcket visat sig ha på överaktiva eller rastlösa barn och vuxna med ADHD-diagnos. Kedjetäckets tyngd bidrar till att förtydliga kroppens gränser. Detta bidrar till tydligare signaler mellan det sensoriska nervsystemet och hjärnan, tack vare mindre ”brus”. Detta upplevs lugnande och stillar sinnena.

Kedjetäcket består av ett antal längsgående kedjor som placerats i täcket genom kanaler. Täckets längsgående kedjor gör det enkelt att vika ihop och ta med. Du kan tvätta täcket hemma i en vanlig tvättmaskin. Var bara uppmärksam på att maskinen klarar täckets vikt. Skulle du önska en vikt utöver standardvikterna så går detta att specialbeställa. Kedjetäcket är tunt vadderat för att vara svalt. Önskas ett varmare täcke kombinerar man Kedjetäcket med sitt vanliga täcke i ett och samma påslakan. Kedjetäcket finns i olika storlekar och vikter för både barn och vuxna.”

Fick återigen besked från läraren att det fungerar för Nicolas och att han verkar hittat sitt lugn. Så underbart att höra. Nu ska vi bara få bukt med sömnen så jag hoppas det går snabbt tills vi får det där täcket.

 

Gott nytt år

Igårkväll tog Filippa sitt första steg, nästan 9,5 månad gammal. Idag har hon tagit det där första steget ett antal gånger till. Jag tippar på att vid 10,5 månader så går hon. Tiden går alldeles för fort. Min sista bebis börjar bli en liten flicka liksom. Ja, ni fattar vad jag menar :).

528341_10152125521420631_541807484_n-1

Vi hade en mysig nyår ihop med några vänner. Det passade oss super med 2 små barn och så Nicolas som nu börjat med högre dos (30 mg Ritalin). Han kände lite att han inte orkade med stoj och stök. Så lugn och lagom blev det.

Jag tror mig äntligen märka en skillnad med medicinen. Är inte 100% än men han är bara på dag 2 med 30 mg. Men han är inte lika rastlös i kroppen känns det som. Han kan liksom stå still. Det är inte lätt att lägga märke till nu under lovet då det inte är så mkt krav och de fått roliga spel osv som gör att han inte är uttråkad – än.

Men jag hoppas så att det kommer fungera, men tror nog att det är lärarna som får säga det sista ordet när skolan börjar igen. Han har blivit så kramig och glad känns det som.

Vid maten idag så hade vi en liten situation där han vanligtvis hade fått spel på mig, men han brusade inte upp eller något utan var hur lugn som helst och kommunicerade med ord. Så nog är det skillnad.

Vår i luften i december

Alltså denna julen har verkligen gått fort!! Kanske det är för att vi har plusgrader fortfarande och inte haft riktigt vinterväder? Det är milt ute. Plusgrader. Ena dagen kan det vara kallare än den andre, men detta är helt jäkla otroligt. Grönt och mer likt ett april väder eller oktober väder än december.

Julafton var underbart bra. Alldeles lagom. Lagom med mat. Lagom med folk. Lagom med klappar.  Micke var tomte och Filippa satt gärna i tomtens knä och smakade på skägget. Nellie visste att det var hennes pappa tror jag men kunde inte vara säker ändå. Så hon höll sig lite på avstånd, men hjälpte ändå tomten att ta upp klapparna när tomten bad henne.

Lite av klapparna som de 2 små fick var Ikea köket duktig, lite andra leksaker, julklappspengar och kläder. Köket duktig var poppis kan jag säga, för båda två.

Igår och idag var jag och Nellie iväg och handlade lite kläder till henne då ungen har växt något makalöst sedan i somras!!  Tröjor är för små och byxor för korta! Hon har hoppat upp mot storlek 98, men 92 i somliga byxor. Så jag har tömt Nellies garderob på säkert 2 stora påsar som nu har åkt rakt in i Filippas garderob. Alla kläder vi köpte nu är i stl 98-104. Jag älskar Lindex kläder, måste bara säga det. Att vilka fina kläder dem har just nu!

Filippa är nu en stl  80-86. Men de tröjorna som åkte in i hennes garderob var även i stl 92 och de sitter bra på henne. Det är faktiskt inte klokt hur Filippa tar över Nellies kläder direkt efter. =). Så jag röjde ut alla Filippas 74:or nu och slängde upp 3 ica påsar på vinden med det och även de kläder jag aldrig använde. Onödigt de hänger och väntar på att bli använda en gång. Tänker ställa mig på en loppis i vår. Har säkert 3 svarta sopsäckar nu på vinden med barnkläder.

Filippa börjar bli så himla stor. På julafton bestämde hon sig för att börja stå hela tiden rakt upp och ner utan att hålla i sig. Hon gjorde det 1 gång vid 8 månader men nu är det hela tiden. 9 månader och 1 vecka gammal. Sedan har hon börjat med ”dadadadada” heeeeela tiden och alla andra ljud. Hon springer runt som en galning med dammsugaren, gåvagnen, stolar och allt annat som går att putta fram på golvet.

Sedan har min son börjat på 20 mg Ritalin men det ger ingen effekt så på måndag går han upp i 30 mg. Hoppas för hans skull att det kommer ge effekt.

Nu är det bara 2 månader och 5 dagar tills jag och Micke åker till Thailand. Så jag har börjat träna lite. Jag som inte gillar att träna egentligen. Har inte slutat att vara onyttig, men tänkte iaf röra mig lite. Så jag har börjat köra crosstrainer och gåband hos en kompis. Så ska dit snart och vara nyttig. =)

Dag 1 med Ritalin

Vid frukosten imorse intogs första tabletten Ritalin 10 mg. Han hade svårt först att vilja svälja den. Den är så stor tyckte han. Den svaldes med vatten. Han tyckte det kändes som den satt i halsen. Jag vet det var inbillning. Han gick till skolan.

Han kom hem vid 14.30 och rusade fram till mig med besvikelsen i halsen. ”Mamma! Det gjorde ingen skillnad, medicinen hjälpte inte!!!”

Lilla sonen min. Klart den inte hjälper efter en dag plus att dosen är rätt låg. Men han ser inte att tabletten kommer med tiden hjälpa honom. En typisk sak som de med adhd har svårt med, tidsbegreppen. Nu helst. Inte om 3 veckor. Eller 4 veckor. Stor kram fick han.

Lite mitt fel. Igår förklarade jag att alla de 1000 soldaterna som rusar runt i hans huvud i en himla röra, de skulle, med hjälp av medicinen, börja gå på led i lugnare takt under skoldagen. Sedan på senare eftermiddag skulle de bli lite röriga igen. Glömde säga att det tar tid tills vi kommer dit.

Imorgon börjar vi

Tänk att vi nu kommit dit då min son ska börja ta medicin för sin adhd. Det tog bara evigheter (började söka för utredning redan i 3:an) Jag är full av förväntan på att det kommer hjälpa honom och oss. Nu fick vi låg dos och ska prova det i 2 veckor för att sedan höja. Nervös om han kommer få biverkningar, men förhoppningsvis kommer det gå bra utan några större biverkningar.

Han ska börja med Ritalin så får vi se om det hjälper honom. Hittade detta på FASS. Har klippt bort en del.

VAD RITALIN ÄR OCH VAD DET ANVÄNDS FÖR

Vad används det för

Ritalin används för att behandla ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorders).

• Det används hos barn och ungdomar i åldrarna 6 till 18 år.

• Det används enbart efter att andra läkemedelsfria behandlingsmetoder har prövats, så som samtalsterapi och beteendeterapi.

Ritalin används inte för behandling av ADHD hos barn som är yngre än 6 år eller hos vuxna. Säkerhet och fördelar med behandlingen har inte fastställts hos denna patientgrupp.

Hur det fungerar

Ritalin förbättrar aktiviteten i vissa områden i hjärnan, vilka är underaktiva. Läkemedlet kan bidra till att förbättra uppmärksamhet (att behålla uppmärksamheten), koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.

Läkemedlet ges som en del i ett behandlingsprogram, som vanligtvis består av:

• Psykologisk terapi

• Utbildning

• Social terapi

Det förskrivs endast av läkare som har erfarenhet av beteendeproblem hos barn och ungdomar. Trots att det inte finns något botemedel mot ADHD, kan tillståndet hanteras genom att använda sig av behandlingsprogram.

Om ADHD

Barn och ungdomar med ADHD kan uppleva:

• svårigheter att sitta still

• svårigheter att koncentrera sig

Många barn och ungdomar kämpar för att klara dessa saker. Hos personer med ADHD kan problem i det vardagliga livet uppstå. Barn och ungdomar med ADHD kan ha svårigheter med inlärning och att göra läxor. De har svårt att uppföra sig väl hemma, i skolan eller på andra ställen. ADHD påverkar inte intelligensen hos barn eller ungdomar.

EVENTUELLA BIVERKNINGAR

Liksom alla läkemedel kan Ritalin orsaka biverkningar, men alla användare behöver inte få dem. Även om vissa personer får biverkningar, tycker de flesta att metylfenidat hjälper dem. Din läkare kommer att prata med dig om dessabiverkningar.

Vissa biverkningar kan vara allvarliga. Om du eller ditt barn får några avbiverkningarna nedan, kontakta omedelbart sjukvården:

Vanliga (förekommer hos färre än 1 av 10 användare)

• hjärtklappning (oregelbunden hjärtrytm)

• förändringar i humör, humörsvängningar eller personlighetsförändringar
Andra biverkningar (det är okänt hur vanliga de är)

• återkommande tvångstankar

• oförklarlig svimning, bröstsmärta eller andfåddhet (kan vara tecken på hjärtproblem).
Om du eller ditt barn får någon av ovanstående biverkningar, uppsök omedelbart sjukvård.

Övriga biverkningar är följande. Om de blir allvarliga, kontakta läkare eller apotekspersonal:

Mycket vanliga (förekommer hos fler än 1 av 10 användare)

• huvudvärk

• nervositet

• sömnsvårigheter

Vanliga (förekommer hos färre än 1 av 10 användare)

• ledvärk

• muntorrhet

• feber

• onormalt håravfall eller håruttunning

• onormal trötthet eller dåsighet

• aptitlöshet eller minskad aptit

• klåda, utslag eller upphöjda röda kliande utslag (nässelutslag)

• hosta, halsont eller irritation i näsa och hals

• högt blodtryck, snabb puls (takykardi)

• yrsel, okontrollerbara rörelser, hyperaktivitet

• känna sig aggressiv, upphetsad, orolig, deprimerad, irriterad och uppvisa ett onormalt beteende

• ont i magen, diarré, illamående, obehagskänsla i magen och kräkningar. Dessa inträffar vanligen i början av behandlingen och kan minskas genom att ta läkemedlet tillsammans med mat.

Inte min månad alls

Jag tror definitivt inte detta är min månad. Först blir jag ett av de offer man läser om i tidningar, då barnen kommer åt ens apple id och lösen och spelar bort rätt mkt pengar på att köpa ingenting mer än pilar i ett spel? Över 2K borta. Jag fick en chock kan jag säga. Pengar idag är så diffusa för barnen på något sätt. Som om det alltid finns där och som om det fylls på liksom. Det finns inte en tanke på värdet riktigt.

Sedan så hade jag glömt att ansöka om föräldrapenning efter den 30 september. Nu är det sökt men det kommer ju senare. Kan ta ett tag. Sedan har vi vandaler som utsett vårt hus till äggkastning. Jag anar det kan vara några ungdomar som var elaka mot min dotter och hennes 2 kompisar ett tag sedan. Micke gick då ut och skällde ut dem. Men som sagt, vi får se, som sagt, man har öron bland ungdomarna och många som gör sådana här saker skryter gärna om det. Kan ju säga att Micke fått ut och springa en massa de senaste 2 kvällarna.

Denna veckan är det tusen möten på strategiutbildning inom adhd, psykolog och läkarmöten.

Min äldsta dotter har alltid varit så ängslig och orolig av sig. Ända sedan hon var 2 år då jag la märke till det första gången. Man fick alltid försäkra henne om saker. Att där inte fanns monster, att vattnet rann ut, att det var släckt i andra rummet osv. Jag sökte hjälp när hon var 7 år och vi gick hos psyskolog i 6 månader på BUP. Jag var ganska säker då att hon led av OCD (tvångstankar) men de sa hon hade stora orosmoln i magen som behövde krympas. Sedan så blev det liksom inte mer tider på BUP och vi åkte till Sydafrika under 6 månader. Sedan har vi bara levt med det.

Det är först nu, det senaste året jag har reagerat extra på somliga saker, som att hon inte vågar gå in i huset när ingen är ensam hemma tex. Men jag är ju oftast hemma då jag varit mammaledig så länge nu, så jag har bara sett det då vi råkat vara iväg när hon kommer hem. Andra saker som att inte vilja gå upp på ovanvåningen själv osv. Men oftast sitter ju Nicolas däruppe så då märks det inte. Men det hämmar vår vardag, så jag tog kontakt med Bup igen. Har man utrett ett barn så känner man nog att det är lika bra att utreda den andre med, så har man gott samvete på att man faktiskt gör det bästa för sina barn! Och har gjort vad man kan.

Men efter att de gått igenom noteringar från våra 6 månader där för flera år sedan och 1,5 timme med oss så sa de att hon hade OCD och Oro så nu ska vi börja på möten där för att komma underfund med hur vi ska få bort tvånget hon har. Det märkts inte utåt så mkt, men hon har det själv jättejobbigt med det. (och ja, jag har frågat om jag får skriva ut det).

Hon vill ju så gärna kunna gå in i huset själv, men hon klarar det inte. Det är liksom tvånget och oron som bestämmer åt henne, men det ska bli ändring på det.

Äntligen förstår jag att mkt av våra jobbigaste stunder och bråk under året har varit vi som bråkat om tvånget egentligen. Jag har ju blivit irriterad när hon inte gått upp på sitt rum eller annat. Hon har ju inte kunnat för den enorma klumpen i magen som tagit emot. Så både tisdag och onsdag ska vi på möten och nu ska vi få bukt på detta!

Lättnad

Det känns lite som en lättnad att ha skrivit och berättat här på bloggen om min sons diagnos. Det är fin respons jag fått av er runt om, och på något sätt lättar det lite att kunna skriva lite mer nu utan att tänka på vad jag skriver hela tiden.

Dock verkar det ha blivit liiite missförstånd. Det var kanske ett lite ledsamt inlägg, men det var en av de svackorna man får emellanåt då man stöter på kommentarer som tar ner en från oförstående människor. Men Nicolas i sig mår bra och är en glad unge, han är också lugnare inombords sedan vi fick diagnosen. För honom var detta nästan som en stor sten som släpptes från hans axlar när han fick veta att han hade adhd, som om han lättade och varenda situation av oförstående och dispyt vi har härhemma har blivit mer överseende på något sätt, så konflikterna i den bemärkelsen har minskat betydligt. Han känner lättnad att vi vet. Men samtidigt vill han inte höra det. Säger man att du har adhd så slår han bakut med ett ”JAG VET, du behöver inte säga det till mig!” Men ibland måste man ju säga det, speciellt till syrran som fortfarande inte riktigt kommit in i det tänket att ”AHA” det är därför brorsan gör så, eller säger så, eller bara är så.

Vi kommer dit. Jag vet. Men det tar tid. Jag vet. Men vi är inte olyckliga. Och Nicolas blir definitivt inte mobbad. Han har många kompisar i skolan och han har roligt i skolan. Däremot så kanske det är så att Nicolas är INTE den som hör av sig och föreslår lek på fritiden. Det är inte han som springer ut och letar upp någon att leka med. Den sociala biten att ta kontakt och ta de initiativen finns inte. Den får kompisarna ta. Samma sak med aktiviteter. Han har provat både fotboll och dans. Han är en jäkel på att dansa ska jag säga, den lilla killen har en otroligt bra rytm i kroppen. Men han har aldrig klarat att ta instruktionerna.

Han har blivit så lättstörd och distraherad av allt annat och inte haft en chans att koncentrera sig på det han är där för att göra. Att spela boll, eller att dansa som de säger man ska göra. Nu vet vi iallafall varför det inte gått. Det kanske går sen, nästa år, när man har fått ordning på allt.

Men ni som känner oss, Nicolas är en glad grabb som sagt, men fungerar lite annorlunda i rätt mycket bara, men han är fortfarande samma, bara det att detta förklarar en del. Vilket är bra, för oss alla. Han vill så mycket men ibland sätter det stopp.

Han vill lära  sig så mycket, men fokuset finns inte där men det betyder inte att intresset inte finns där.

Att få en diagnos i familjen

Jag har legat i val och kval om jag ska gå ut med detta på bloggen eller om jag ska vara tyst. I början valde jag att vara tyst därför att jag ville inte utelämna någon, men efter att få förklara om och om igen för de  som finns i vårt liv, så väljer jag nog att gå ut med det här ändå. Kanske för att hoppas att slippa förklara nästa gång?

Vi fick diagnosen ADHD på min son nu i somras. Jag erkänner att jag står helt utan någon kunskap  om detta vilket gör att jag inte hanterar det så bra.  Detta är ju självklart fruktansvärt jobbigt för min älskade son. Jobbigt blir det för mig också när folk ställer den oerhört korkade frågan om han nu ska börja i en särskola eller pratar om honom som om han är annorlunda nu? Han är fortfarande precis samma kille, fast med lite problematik. Måste man börja i en särskola för att man har fått diagnosen ADHD? Jag har märkt att folk är väldigt dömande så fort de hör ADHD. Enligt dem är barn med adhd stökiga, bråkiga, högljudda? Men Nicolas kan väl inte ha ADHD sa några. Tror dem han har fått en diagnos från ingenstans? Jag vet innerst inne att detta handlar om okunskap. Samma okunskap jag själv suttit med. Men det gör en ledsen samtidigt. För denna okunskap bidrar till att sätta en etikett på ett barn med diagnos. Det finns de som är stökigare än andra, ja, det finns dem som är mer högljudda osv. Men vi är väl alla olika ändå, med diagnos eller utan?

Jag är redan ledsen inombords för att jag inte förstår min son alltid, hur han känner, hur han tänker ibland. Jag hoppas att den utbildningen jag ska gå i höst kommer få saker att fungera bättre, ge oss de verktyg vi behöver för att bemöta honom och hjälpa honom. Men just nu finns där en sorg över att jag inte vet riktigt hur jag ska hjälpa honom fullt ut.

Min son är en underbar och mjuk, känslig kille. Han älskar kramar och närhet, han behöver det. Han får utbrott i en enormt stor röra av känslor när man avslutar något för honom eller ändrar planerna lite. En annan hade kanske bara ryckt på axlarna och sagt ”jaha” men min son känner sig oerhört sviken och ensam och tårarna kommer, och man kan beskriva hans känslor som i en makalös röra.  Han har svårt att reda ut dem. Han är inte flexibel. Det är en del av hans problematik. Man kan tex inte be honom avsluta datorn med en notis på ”NU”. Utan man måste säga till om och om igen, med 10 minuter innan, 5 minuter innan, 1 minut innan osv. Det blir tjatigt, men man måste.

Man kan be honom göra något och han gör det inte. det handlar inte om att han är lat. Det handlar om att han blev distraherad av något annat på vägen som gjorde att han glömde. Man får säga till många gånger emellanåt. Det är frustrerande. Och jag har inte alla verktyg till att få denna biten att fungera. Än iallafall.

Något jag får ofta är, ”Men han kan ju sitta vid datorn så länge, då kan han väl inte ha ADHD?” Datorn är hans sätt att koppla av. Sedan diagnosen kom så har han fått sitta mer vid datorn när vi ändå är hemma och inte gör något. För på så sätt slipper vi massor med konflikter och hans oändliga rastlöshet av att inte ha något att göra. Det är inte av lathet vi gör det, men varför ska vi ha konflikter med honom om något som hjälper honom att koppla ner?

Innan vi fick diagnosen har jag rannsakat mig själv om huruvida jag är en dålig mamma, för ibland känns det om en dag är ett evigt tjatande. Jag funderade mycket på om det ska vara så här. På riktigt, ska det verkligen fungera så här? Men man lever mitt i det. Till slut ser man det som en vardag, att behöva tjata och gnata för att få saker att hända. Det ska tydligen inte vara så. Min son har bara längre starttid. Jag lär mig. Jag ska lära mig.

Det tog 1 år att få denna diagnosen på grund av andras prioriteringar inom skolvården. Men jag fick den till slut. Men jag tänker på dem barn som inte uppmärksammas. Jag fick en länk skickad till mig på facebook. Lättläst och rolig med bilder, och det ger verkligen en bild av hur någon med diagnos fungerar. Ni kan läsa det här.