Till min mormor

Idag är verkligen en sådan dag jag skulle ha ringt dig och kommit och hälsat på för en tolva och en god kopp kaffe. Jag känner i varenda nerv i min kropp hur mycket jag behöver höra din röst och ditt porlande skratt, se ditt fina leende framför mig. Hur jag behöver prata med dig om lite allt möjligt. Det är första gången sedan du gick bort som jag känner ett otroligt krävande behov av att känna dig nära och jag kan inte skaka av mig det, det vill inte försvinna. Jag vet inte om det har att göra med att imorgon är det din urnsättning….

Jag vet inte om det börjar komma på mig att du är borta. Att jag aldrig kommer se dig mer? Att vi inte kommer ringas mer. Att jag inte kan krama dig mer, pussa din lena kind. För det gjorde jag alltid. Det var otroligt viktigt för mig att ge dig den närheten för jag visste hur ensamt det kunde bli för dig. Du var inte ensam, du hade alltid oss och din syster och dina vänner, men ibland glömmer man bort närheten och beröring. Hur viktig den är. Den där kramen när man gick förbi, beröringen på handen, för att visa hur mycket du betydde för mig.

Och du fick alltid en lång kram. Jag sa det till dig, när jag kramade dig, att håll nu i mig och krama riktigt mycket för det är så viktigt, och du skrattade och kramade tillbaks. Du tyckte nog jag var lite tramsig, men jag såg att du uppskattade det. Fasiken vad jag saknar dig mormor…

Kan inte fatta att det gått mer än 2 månader sedan du lämnade oss. Jag är så otroligt tacksam att jag fick vara där vid dig den sista stunden. Jag tror du väntade in tillfället för oss.

Du är så saknad av mina barn. Nellie pratar mycket om dig faktiskt. När vi går förbi en dörr som mliknar din, upp till mamma så frågar hon alltid om mormor bor där. Jag försöker förklara varje gång att du bodde i ett annat hus, men i den dörren men att du nu bor bland molnen. Jag ser att hon försöker förstå, men i sitt naiva sätt som så liten frågar hon så tröstande om vi ska klättra upp till dig på en stege och hälsa på. Jag önskar. Filippa tar ditt foto och pussar på. Hela glaset är kladdigt och behövs torkas av då och då. 🙂 De stora tänker på dig och saknar dig, även om de inte pratar om det så mycket.

Det blev ett stort tomrum hos oss. För alla. Men samtidigt så gav du så mycket av dig själv och det hjälper i bearbetningen av sorgen av vår förlust. Jag dricker just nu en kopp kaffe från din kaffekokare som jag tog över. Kanske du tar dig en liten kopp i himlen. Jag har även bordet och stolarna du ville jag skulle ha. Som jag glömt att du sa till mig i våras, att den dagen du inte fanns skulle jag ha dem. Men det ville jag inte höra på, för inte trodde jag att det skulle vara så nära!! Men Micke mindes och jag är så glad att jag gjort plats för det för där är så mycket minnen i dem för mig. Hur jag lekte på dem under min uppväxt när jag sov över hos er. De speglar dig och jag ska vårda dem alltid. Du kommer för evigt leva inom mig och finns med oss varje minut.

Älskar dig!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *