Beskedet

Min son (12 år vid debuten) insjuknade den 3 juli 2016 då vi precis anlänt på en efterlängtad all inklusive semester i Turkiet med våra 4 barn.

Tanken var att bara umgås, bada och sola och bara njuta av semester tillsammans. Så blev det inte.

Den 4/7 åkte han akut in på sjukhus i Turkiet i Side där vi befann oss. Han hade ett skyhögt sockervärde på över 50 mmol/L. Deras maskin slutade fungera efter 50 och det tog 4 timmar med intravenöst insulin att få ner det till 49 mmol/L. En frisk människa ska ligga på 4-6 mmol.

Min son var på gränsen till att få syraförgiftning och lades i dropp med insulin direkt in i blodet samt dropp för han var otroligt uttorkad. Dygnet som följde var kritiskt då de var tvungna att ta ner sockernivån sakta. Går det för fort så kommer komplikationer som att hjärnan kan svullna upp bland annat.

Detta var början på vårt nya liv då allt ställdes rakt upp och ner. Att få diagnosen Diabetes i Turkiet kändes först som en lättnad då det förklarade så mycket. Men sedan blev det otroligt jobbigt och ett chockartat besked då man förstod innebörden av det. Livslångt. Konstant justerande av kvoter, doser och allt annat som påverkar.

Men vi bestämde oss direkt att det här ska vi fixa, tillsammans. Vi har inget val. Men det finns inte tid att stanna kvar i det tomrummet man först hamnat i. Nu måste vi lära oss att leva med diabetes.

Denna bloggen skapade jag för att delvis dela med oss av vår vardag då det är svårt att få omgivningen att förstå det man lever i, delvis för att vi ska kunna följa vår egen resa och se  och lära utav det.