Tänder ett ljus ikväll

idag fick jag veta att vår kontaktperson/sjuksköterska på BUP dött hastigt i måndagskväll. Detta känns jättetråkigt och riktigt sorgligt. Det är honom vi gått till nu varannan vecka i 1 år sedan vi fick att min son har adhd. Han ringde mig i måndags vid 17.19 och pratade in ett meddelande då han avbokade vårt möte dagen efter av privata skäl.. och sedan får jag veta att han dog samma kväll…

Fruktansvärt tråkigt. Sänder tankar till hans familj!! Han var en underbar och trevlig människa med stort hjärta för våra barn. Han kommer vara saknad!!

.En stor saknad

Det var längesedan jag bloggade nu. Mycket beror på att vi inte har Internet så klart, hoppas på att strulet ska lösas imorgon då Telia skickar ut en tekniker till oss för att ÄNTLIGEN försöka få det att fungera.

Andra anledningen är att Nellies älskade farmor Lena lämnade oss i stor sorg och saknad idag för 3 veckor sedan. Det är tufft. Hon var en oerhörd stor del i vårt liv, i mina barns liv, i Nellies liv. Hon var den största anledningen till att jag bloggat så öppet om Nellie och så ofta. Lena var så lycklig då jag var gravid med Nellie. De bodde 4 mil bort och eftersom man inte pratade varje dag började jag blogga mycket för henne. Då jag inte uppdaterat på någon dag, då ringde hon Micke eller mig och frågade när ett nytt inlägg kom. När Nellie föddes bloggade jag och la upp foton så farmor Lena och farfar (Lena uppdaterade honom om allt jag skrev) skulle kunna följa oss och Nellies utveckling. Ibland gick det ju en hel vecka mellan besöken. =) Stolt som bara en farmor kan vara, visade hon sina bästa väninnor filmerna och fotona jag lade ut.

På självaste alla hjärtans dag i år så fick vi det tragiska beskedet att Lena hade drabbats av lungcancer. Det var den första alla hjärtans dag jag haft med tårar. En jävlig dag att få ett sådant besked på. Ett jävligt besked att få. Ja, fyfan.

Lena hade varit dålig sedan julafton så nu bloggade jag ännu mer för henne. Det var hennes ljusglimt på dagarna när hon orkade, eftersom hon inte orkade gå ut så mycket längre. Nu hade vi fått veta anledningen. Fyfan säger jag. Allas drömmar grusades den dagen och hopades av frågorna. Skulle Nellie växa upp utan sin farmor? Farmor som skulle vara där och som Nellie skulle sova över hos och springa efter, hitta på roliga grejer med sina farföräldrar, så som det ska vara… Skulle farmor se sitt efterlängtade barnbarn hinna fylla ens 1 år? Åh dessa tankar… dessa känslor att inte veta, de var hemska. Micke som är ensambarn fick uppgiften att vara stark för sina föräldrar samtidigt som han fick slåss med känslorna på att hans älskade mamma kanske inte skulle få dela allt det han sett så mycket fram emot att få dela med sina föräldrar…Att förlora sin mamma innan man fyllt ens 30 år.

Vi köpte hus under våren, ett hus som Lena älskade. Vi såg framför oss, henne sittandes där i skuggan, de varma sommardagarna, se barnen leka och bara få ta det lugnt… När vi väl flyttade in, några månader senare, hade Nellies farmor genomgått ett antal cellgiftsbehandlingar, som bara gjort henne svagare. Nu var älskade farmor Lena en skugga av sitt forna jag, men fortfarande orkade hon åka till oss, för att sitta och njuta i skuggan och se barnen leka..

Nellie fyllde 1 år, 4 månader efter beskedet om cancern. Farmor var hos oss, hon  hann se sitt älskade barnbarn fylla 1 år. Vi visste fortfarande inte hur långt gången cancern var, mer än en rejäl spridning i levern. Men både farmor och farfar valde att inte säga exakt, eller ta reda på exakt.. men det spelar ingen roll nu..

Midsommar kom. Lena kom med farfar fast hon egentligen inte orkade, men hon kom och stannade några timmar. Sedan blev hon dålig, så pass att vi fick åka hem till dem för hon orkade inte. Den 1 juli var vi hemma hos dem och Lena var riktigt sjuk.. Trots det, så släppte hon inte ögonen på vagnen när Nellie sov och hon hade en fin Adidas jacka som hennes bästa väninna köpt åt henne till Nellie i Turkiet. Hon var så glad när hon såg att den fina jackan passade. Hon gav Nellie en puss på kinden innan vi åkte. Dagen efter åkte hon in på sjukhuset och den natten orkade inte hennes kropp mer. Sjukdomen vann kampen.. Äntligen fick hon vila utan att ha ont.. Men ack så jäkla tomt det är här utan henne…

Så Juli månad har varit en enormt tung månad. Den 3:e juli lämnade hon oss i stor sorg och saknad och den 30 juli är det dags för vårt sista farväl…Du saknas oerhört mycket… 60 år gammal var du.. ingen ålder alls.. Det var alldeles för tidigt… Därför ska man vara rädda om varandra för man vet aldrig hur länge man har varandra.

Olycksfall händer för lätt

Igår var ingen rolig dag. De ringde från skolan och sa att Nicolas sprungit in i en vägg – med tänderna först. De sa också att jag måste komma fort och ta honom akut till en tandläkare för akut röntgen. Jag fick smått panik. Min son, min lilla bebis (7 år, jag vet) men min pojke hade ont och framför mig såg jag alla tänderna hänga ut ur munnen på honom.

Samtidigt som jag slängde på mig kläder i den fart en stor mage tillåter så kom jag på att jag inte har numret till våran tandläkare. Ringde till folktandvården där jag bor och förklarade mellan mina tårar och min panik vad som hänt men de svarade med att jag först måste få tag i den tandläkaren vi har för annars kommer de bli sura då de får räkningen från folktandvården. Tack för den liksom.

Kände mig helt vilsen. Var tvungen att hitta en tandläkare som kunde ta emot oss, hämta Nicolas och samtidigt ringa mitt jobb och säga att jag inte kommer in idag. Ringde min mamma, när hon hörde mig i luren visste hon att det var ngt och åkte från jobb för att följa med mig. Jag var så tacksam! Hon ringde tandläkaren som inte hade tid förräns på eftermiddagen! Jag blev så irriterad för detta var ju akut, även om jag själv inte sett det än, så visste ju fröknarna säkert vad de pratade om!?

Vi körde och hämtade Nicolas som såg ganska medtagen ut. Mina tårar (graviditetshormoner) kämpade jag för att hålla tillbaks men aj så ont det gjorde att se min son skadad! Kramade honom länge, och var så tacksam för att det ”bara” var något sådant här och inte något ännu värre (knackar tre gånger i bordet). Ringde folktandvården igen och sa att de måste ta emot oss då privattandläkaren inte tog det akut direkt och de på skolan sa att det måste göras inom en timme. Tack och lov, de tog emot oss!

Väl nere på folktandvården kom vi in direkt. De röntgade hans mun och kollade så det inte var flisor kvar från den ena mjölktanden fram som slagits av. Nicolas hade båda sina framtänder lösa. Men den högra framtanden ville liksom aldrig ramla. Den nya tanden har redan växt ut halva, bakom den mjölktanden. Den andra mjölktanden var lösare och det var den som slagits ut. De fick bedöva honom (och han skrek och grät av den sprutan), sedan drog dem den tröga tanden så att den nya kan komma fram, den sitter ju långt bak. Nu hör till saken att vi inte vet hur pass detta slaget kan ha skadat de nya tänderna och det känns jobbigt. Men tack gode gud att det inte gick värre.

Hela dagen sedan så var jag så trött. Stressen och de känslorna som kommit upp i en under dagen gjorde mig alldeles medtagen.

Önskar den hemska dagen slutat där, men ikke. Vi fick veta att mammas väninna (som jag känt sedan jag var bebis) och som man träffar en gång om året, hade somnat in natten till igår. Enbart 51 år gammal och lämnade 5 barn efter sig. =(. Hon var den roligaste kvinna jag vet. Hon fick en att skratat som bara den, hon var tuff, cool, häftig, skinn på näsan, fantastisk, ja, helt underbar, och vetskapen av att hon är borta är jobbig. Det är en av de vänner min mamma har som tillhör ens förflutna till en jättestor del. När jag associerar till min bakgrund så finns liksom hon där. Svårt att förklara. Så det är med sorg jag sitter här nu. Tänker på barnen. Den yngsta var 13. =(

Man ska verkligen ta till vara på varandra, för vi vet aldrig hur länge vi har varann…